»Funktionshinderrörelsen är för vit«

DEBATT Debatterna om anhörigassistans och bilstöd visar att funktionshinderrörelsen endast fokuserar på behov som medelklassens funktionshindrade har, skriver Tiemon Okojevoh. 

Porträtt av Tiemon Okojevoh
Tiemon Okojevoh är förbundsstyrelseledamot och utbildningspolitisk talesperson i Förbundet Unga Rörelsehindrade. (Foto: Linnea Bengtsson)

DEBATT Debatterna om anhörigassistans och bilstöd visar att funktionshinderrörelsen endast fokuserar på behov som medelklassens funktionshindrade har, skriver Tiemon Okojevoh. 
När regeringens utredare Stig Svensson förra året föreslog begränsningar i anhörigassistansen sa han att »Ett antal personer har råkat fruktansvärt illa ut på grund av anhörigassistans och därför föreslår jag begränsningar för att skydda brukarna« samtidigt passade han på att ge en känga till brukarorganisationer som han menade bara organiserar vita funktionshindrade. Det förblev en av mycket få gånger som klass- och kulturperspektivet lyftes upp i den funktionshinderpolitiska debatten. Då möttes allt med ramaskri inom funktionshinderrörelsen och de flesta aktörer förkastade, utan några som helst nyanser, Svenssons förslag helt. Detta är enligt mig, ett bra exempel på när funktionshinderrörelsen är för vit och bara prioriterar de behov som medelklassens funktionshindrade har. 
Från min vardag som boende i ett socioekonomiskt utsatt område, där många av mina grannar kommer från kulturer med en helt annan syn på funktionshinder än den vi har i Sverige, vet jag tydliga exempel på funktionshindrade vars frihet begränsas av den närmaste omgivningens värderingar. Just anhörigassistansen är också ett område där detta blir tydligt. I Sverige är syftet med assistans att alla oavsett funktion ska kunna delta i samhället på lika villkor och få möjlighet att leva fria liv. Men om man kommer från ett land där sådana visioner är helt främmande är det inte säkert att man förstår det. Istället ser vet jag många exempel på när föräldrar och syskon fått betalt för att jobba som assistenter samtidigt som de aktivt stängt inne den anhörige som de jobbar för, eftersom det inte finns på deras världskarta att assistansen ska vara till för just denne. Istället för rättigheter ser man bara ekonomiska möjligheter och kvar blir då den anhörige som egentligen kanske vill bli en aktiv och engagerad samhällsmedborgare, men som istället tvingas sitta och stirra in i en vägg om dagarna, då detta stämmer bättre in i familjens kulturella ramverk.
Missförstå mig rätt, självklart är synen på funktionshinder inte alltid bra i Sverige heller. Det finns många »svenskar« med funkofobiska värderingar också. Men samtidigt kan vi inte heller bortse från att Sverige faktiskt ligger i framkant med rättigheter för funktionshindrade. De flesta länder i världen ligger väldigt långt efter oss och det speglar sig också i vilken syn personer som härstammar från dessa länder har på funktionshindrade.
Men detta intersektionella perspektiv på olika grupper av funktionshindrade ignoreras ofta av funktionshinderrörelsen. Istället för att fokusera på frågor om att en del funktionshindrade försätts under extremt förtryck så ser vi en rörelse som ständigt valt att försvara anhörigassistansen reservationslöst och där det bara är de vars anhöriga har en främjande syn på funktionshinder som lyfts fram och aldrig de som dagligen begränsas av sina anhöriga just på grund av de generösa reglerna med anhörigassistans i kombination med omgivningens kulturella värderingar. 
Därtill ser jag även fler exempel hur många aktörer inom rörelsen konsekvent väljer att prioritera funktionshinderspolitiska frågor som tydligt är förknippade med de personer med funktionshinder som är rikast. Frågan om bilstöd tycks till exempel vara het just nu, och lokalt i Stockholm har frågan om gratis parkering för rörelsehindrade väckt stort engagemang. Båda dessa frågor är till för att gynna de funktionshindrade som har råd med bil, vilket är långt ifrån alla, särskilt bortom den vita medelklassen. Alltså väljer rörelsen hellre att prata om hur de som redan har det som bäst bland funktionshindrade ska få ha råd med en anpassad bil, än om hur den som knappt kommer utanför sin dörr på grund av familjens värderingar ska få kunna känna mer frihet.
Sammantaget gör detta att jag inte kan dra någon annan slutsats än att funktionshinderrörelsen är just för vit och endast fokuserar på behov som medelklassens funktionshindrade har. Därför tror jag vi skulle känna mer på att inom rörelsen ha en debatt om vilka frågor som vi verkligen bör prioritera. Ska vi ta strid för frågor som gynnar dem som redan har det förhållandevis bra eller ska vi strida för frågor som även berör de personer med funktionshinder som idag kanske är så pass förtryckta att de inte ens får tillgång till en röst i den offentliga debatten? Själv väljer jag det senare perspektivet och tror att alla funktionshindrade i längden tjänar på en intersektionell analys om funkofobiskt förtryck.
Text: Tiemon Okojevoh
Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se. Åsikter och analyser står för skribenten.

1 svar på ”»Funktionshinderrörelsen är för vit«”

  1. Du har så rätt! Hur ska vi nå medlemmarna bortom medelklassen i Stockholm? Det är en viktig klassfråga som glöms bort. Jag sitter i förbundsstyrelsen och är med om att godkänna nedläggningar/sammanslagningar av distrikt ute i landet p.g.a för lite medlemmar. Jag tror det behövs diskuteras mer hur vi tar emot nya och hur vi lyssnar och bemöter våra medlemmar. Hur ska vi nå de som faktiskt behöver DHR?

Kommentarer är stängda.