porträtt av Catrine Lundell
Catrine Lundell är återkommande krönikör Funktionshinderpolitik. (Foto: Per Kristiansen)

Catrine Lundell: Det är något särskilt med det där. Att ha trygghet på andra sidan väggen.

Mina dagar ser likadana ut nuförtiden. Ett halvår med denna pandemi och de antal tillfällen som jag har fått krama om mina vänner kan räknas till noll. Det är ensamt. Mitt hem är mitt hem men också min arbetsplats. Det finns en mental anledning till att faktiskt ta på sig ett par byxor varje dag.

Så gott jag kan, försöker jag stolpa upp någon form av vardag. Det är inte lika mycket som händer, inte lika mycket intryck. Men nästan varje eftermiddag vid cirka klockan 14.30 så plingar det till i mobilen. Det är ofta ett sms med orden »Går ut med en kaffe. Kom förbi om du har tid och lust« eller »Coffebreak?« 

»Vi stod med tre meter mellan varandra och pratade om just detta. Hur allt bara har blivit så enormt ensamt.«

Är det något som denna pandemi har fört med sig – i positiv bemärkelse för mig personligen – är att jag har börjat vårda mina relationer i kvarteret. Jag har börjat umgås med en granne i huset mitt emot. Vi träffades på det lokala fiket där vi stod med tre meter mellan varandra och pratade om just detta. Hur allt bara har blivit så enormt ensamt. Så vi bytte nummer. Och har hållit varandra sällskap med varsin kopp kaffe, utomhus på en innergård på varsin sida av ett trädgårdsmöblemang som sett bättre dagar.

Det är något särskilt med det där. Att ha trygghet på andra sidan väggen eller huset, hos en granne när man som jag bor solo. Nu har jag turen att bo i ett hus där jag gärna pratar med mina lägenhetsvänner. Jag säger gärna mer än hej. I början av detta år när pandemin startade så plingade det också då till i min mobil. Det var grannen fyra våningar upp som erbjöd sig att hjälpa till med vad jag än skulle behöva. Kanske en kasse inhandlad mat utanför dörren? Att jag blev rörd är en underdrift.

Lika rörd som det året 2016 då Stockholm hade drabbats av en klassisk snösmocka. Det var en sådan dag då jag fick ägna dygnets första timmar åt att gräva fram min bil. Efter att ha hackat mig igenom något som skulle kunna beskrivas som Vatnajökull och mödosamt kravlat mig in i förarsätet var jag till slut på väg.

Bakom mig lämnade jag min parkeringsplats som jag förstod skulle vara ett minne blott på bara några minuter. Arbetsdagen förflöt. Jag ägnade mina raster åt att gå ut och titta till mitt fordon med en valfri kollega, som fick ta ett antal spadtag här och där. Snön föll och jag började bli orolig över hur det skulle bli när jag väl var hemma. Hur ska jag kunna parkera? Erfarenhet säger att handikapp-platser tyvärr ofta används till avstjälpningsplatser för snöröjning. 

När arbetsdagen var slut plingade min mobil till, jag hade fått ett röstmeddelande på svararen från grannen dörren bredvid. »Hej Catrine! Vi förstod att du inte skulle klara av att parkera din bil när du kom hem. Så nu har jag och några i huset skottat rent din parkeringsplats.«. Så när jag vid sjusnåret på kvällen i rena snöyran kör in på min gata var det så renrakat på snö att jag helt sömlöst kunde glida in i den lilla parkeringsfickan. 

Grannar och vänner i kvarteret som ställer upp utan att en själv behöver fråga är bland det finaste som finns, och nog det som kommer hålla en över ytan. Med eller utan pandemi.

Text:

Kommentarer är avstängda.