Porträtt bild av Åsa Strahlemo
Åsa Strahlemo är förbundsordförande i DHR. Foto: Nicklas Thegerström

Åsa Strahlemo: Våra kroppar är olika och just därför är det viktigt att det finns flera olika märken och varianter av varje hjälpmedel att välja mellan för att hjälpmedlet ska fungera optimalt i vardagen.

Under de senaste månaderna så har jag som förbundsordförande särskilt arbetat med rättigheten till hjälpmedel på olika sätt. En fråga som många som inte så ofta kommer i kontakt med hjälpmedel i vardagen tror är okontroversiell. Vi som är i behov av hjälpmedel i vardagen har blivit mer och mer varse om att det inte längre är så.

De senaste åren har det börjat komma en nyordning när det gäller hjälpmedel. Det är en oroande trend som snabbt har börjat sprida sig över landet. På många håll har kommuner och regioner börjat att ta ut avgifter av olika slag som rör hjälpmedel. I vissa regioner eller kommuner handlar det om en årsavgift på utpekade hjälpmedel, på andra tas det ut serviceavgifter eller så handlar det om en avgift för förslitning. 

På några platser i landet kan det även bli kombinerade avgifter. Där kan det alltså bli aktuellt att betala både serviceavgift och årsavgift. I de allra värsta exemplen blir den samlade avgiften över tid högre än vad hjälpmedlet kostar i inköp. En ren vinstaffär för regionen eller kommunen alltså som grundar sig på utsatta människors behov. 

»Som en följd har det blivit svårare att få det hjälpmedel förskrivet som bäst fungerar för varje enskild person som individ.«

Det är också en bister sanning att det på många ställen numera finns allt färre hjälpmedel att välja mellan. Inom samma kategori, exempelvis rullatorer, elrullstolar eller manuella rullstolar, kanske det finns två eller tre olika modeller att välja mellan. Som en följd har det blivit svårare att få det hjälpmedel förskrivet som bäst fungerar för varje enskild person som individ. Samtidigt har det, på vissa ställen i landet, blivit svårare att få ett hjälpmedel individuellt anpassat utöver grundutförande. 

Ett hjälpmedel är något personligt. Våra kroppar är olika och just därför är det viktigt att det finns flera olika märken och varianter av varje hjälpmedel att välja mellan för att hjälpmedlet ska fungera optimalt i vardagen. Den utveckling vi ser idag gör det svårare att få det hjälpmedel förskrivet som passar bäst, men framförallt att rätt hjälpmedel är på väg att bli en fråga om vem som har råd att betala ur egen plånbok. 

I FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning kan vi under Artikel 4 Allmänna åtaganden läsa att staten åtar sig »att genomföra eller främja forskning och utveckling av och främja tillgång till och användning av ny teknik, innefattande informations- och kommunikationsteknik, samt hjälpmedel som är lämpliga för personer med funktionsnedsättning, med prioritering av teknik till överkomligt pris«.

Dessutom ska staten »lämna tillgänglig information till personer med funktionsnedsättning om hjälpmedel, innefattande ny teknik och andra former av stöd, service och tjänster«. 

Min uppfattning är att denna trend som vi kan se runt om i landet bryter mot FN-konventionen som Sverige har ratificerat. 

Det ska inte spela någon roll vart du bor i Sverige, inte heller vilka partier som styr där man bor. Det som ska spela roll är att man som individ med behov av hjälpmedel ska veta att det är något som man har rätt till. Likaså att hjälpmedlet ska vara säkert att använda, det ska vara av bra kvalitet, det ska fungera så bra som möjligt för varje enskilds behov och det ska inte belasta individens privatekonomi.

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se.
Åsikterna i texten är skribentens egna.

Text:

Kommentarer är avstängda.