Porträtt av Lars Lindberg
Lars Lindberg är funktionshinderpolitisk skribent och författare. Han skriver regelbundet i Funktionshinderpolitik.

Lars Lindberg: När funktionsnedsättning och arbete uppmärksammas handlar det nästan uteslutande om att ha arbete eller inte.

Mångfald. Ett centralt begrepp i funktionshinderpolitiken – men inte särskilt uppmärksammat. I det gällande nationella målet för funktionshinderpolitiken står: »… med FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund.«

I stort lyder det som regeringens förslag som lades på våren 2017 i en proposition. Med ett viktigt undantag. Regeringens förslag innehöll inte »mångfald som grund« och innebar därför en tydlig förändring jämfört med det tidigare beslutade målet som gällt sedan den nationella handlingsplanen för handikappolitiken beslutades 17 år tidigare. Tillägget om mångfald lades till efter en motion i riksdagen med motiveringen att »eftersom det tydligare belyser att människors skiftande funktionalitet omfattas«. 

Att regeringen valde ta bort »mångfald« var märkligt med tanke på att FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som i de allmänna principerna trycker på att »respekt för olikheter och accepterande av personer med funktionsnedsättning som en del av den mänskliga mångfalden och mänskligheten«. Vad som dock är tydligt är att ytterst lite görs för att förverkliga målet. 

»Hur det ser ut när man väl har ett arbete är mindre uppmärksammat. Aspekter som löneutveckling, karriär och chefskap diskuteras sällan. «

När funktionsnedsättning och arbete uppmärksammas handlar det nästan uteslutande om att ha arbete eller inte – inte om hur de anställda hos statliga myndigheter eller valda politiker speglar samhällets mångfald. Istället är fokus mer eller mindre avgränsat till de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna som lönebidrag och Samhall. Men hur det ser ut när man väl har ett arbete är mindre uppmärksammat. Aspekter som löneutveckling, karriär och chefskap diskuteras sällan. 

Det finns begränsad kunskap och debatt om vad glastaket innebär för personer med funktionsnedsättning. SCBs senaste undersökning (2019) om situationen på arbetsmarknaden visar att generellt arbetar personer med funktionsnedsättning i samma yrken som befolkningen totalt, men andelen i chefsyrken är mindre. En avhandling från 2010 jämför arbetsinkomster hos hörselskadade och synskadade. Det visade sig att inkomsterna var betydlig lägre, särskilt för synskadade (Baltander 2010). 

En nyligen presenterad rapport av Myndigheten för delaktighet och Jämställdhetsmyndigheten visar att den genomsnittliga månads­inkomsten är 5 000 kronor lägre för kvinnor med nedsatt arbetsförmåga och 8 000 kr för män jämfört med övriga befolkningen. Under ett helt liv får detta betydande konsekvenser. En annan avhandling visade att döva sällan har arbete som är i nivå med deras utbildning. Jämfört med övriga befolkningen är det dubbelt så vanligt bland döva att ha högre utbildningsnivå än vad som krävs för tjänsten (Rydberg 2010). 

Många har också lönebidrag trots att en anpassad och tillgänglig arbetsplats skulle vara tillräckligt. Det finns alltså en uppenbar risk att även om man kommer in på arbetsmarknaden så »fastnar« man och får sämre löne- och karriärutveckling. Att se personer med funktionsnedsättning som en resurs måste få återverkan på alla nivåer, inte enbart inträdet till arbetslivet.

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se.
Åsikter och analyser är skribentens egna.

› Läs fler krönikor av Lars Lindberg

Text:

Kommentarer är avstängda.