Porträtt av Åsa Strahlemo
Åsa Strahlemo är valberedningens förslag till ny förbundsordförande i DHR. (Foto: Mats Stameus)

DEBATT För att återigen bli starka så behöver vi organisera och alliera oss. Tillsammans kan vi förändra Sverige‚ skriver Åsa Strahlemo som är valberedningens förslag till ny förbundsordförande i DHR.

Det här är en debattartikel

DHR har en lång och unik historia vad gäller att påverka samhället så att personer med nedsatt rörelseförmåga tar plats och del i en aktiv samhällsvardag. Det har under många år krävt ett ihärdigt och långvarigt arbete av många modiga, starka och handlingskraftiga medlemmar på lokal-, regional- och riksnivå. Jämför vi hur livet ser ut för personer med nedsatt rörelseförmåga idag med hur det var under större delen av 1900-talet, så har en del uppnåtts. Men verkligen inte tillräckligt. 

Svansföringen är hög inom politik- och myndighetssverige när det handlar om rättigheter för personer med nedsatt rörelseförmåga. Men i praktiken handlar det mer om fina ord än att skapa en konkret känsla av upplevd delaktighet i vardagen. Politiker och myndighetspersoner uttrycker ofta att Sverige är så väldigt bra vad gäller att skapa ett välkomnande samhälle för oss. Detta trots att myndigheterna varje år tar fram nya rapporter som visar på att personer med nedsatt rörelseförmåga inte alls kan leva de liv som vi enligt konventioner och lagliga intentioner har rätt till. Informationen i rapporterna verkar dock inte nå fram till de som fattar de viktiga besluten som påverkar våra rättigheter.

»Myndighetspersoner och politiker har en förlegad bild av hur livet gestaltar sig för personer med nedsatt rörelseförmåga.«

Åsa Strahlemo

Myndighetspersoner och politiker har en förlegad bild av hur livet gestaltar sig för personer med nedsatt rörelseförmåga. En bild från den tid då Sverige var ett föregångsland i världen vad gäller mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Idag är det fler länder som kommit ikapp, i vissa frågor gått om eller som arbetar aktivt med frågorna än någonsin tidigare. 

Det talas mycket om mänskliga rättigheter i Sverige i allmänhet. Men det talas mycket lite om vad det innebär i praktiken för individen. Det värsta av allt är att det som ändå sägs resulterar i väldigt lite handling. Ett exempel utav många är när regeringen i september 2015 högtidligt berättade om att det skulle skapas en oberoende institution för mänskliga rättigheter. Idag fem år senare finns det ännu ingen sådan oberoende institution. Ett annat exempel är att Sverige vid flera tillfällen har fått skarp kritik för att inte leva upp till intentionerna i FN-konventionen för rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. En kritik som trots att den upprepats till regeringen flera gånger inte verkar nå in till de som har makten att ändra på saken.

Rättigheter är inget som ges utan något som måste tas. Men för att kunna ta något så måste vi veta vad det är vi vill ha och hur det ska genomföras. Vad som är viktigt i vardagen för mig behöver inte vara viktigt för dig. Vi är individer. Våra skillnader som individer är något fantastiskt och mycket värdefullt, men det är genom att visa på våra likheter när det gäller att bryta normer som vi kan nå ut. Då kan vi nå fram för att bryta igenom utanförskapet som normer skapar och som stänger oss ute från våra rättigheter. Det är ofta så att den person som anses tillhöra normen inte själv förstår eller ser sina egna privilegier. Det är också så att den person som bryter mot normen, och påpekar det, ofta inte blir sedd, trodd eller förstådd, vilket skapar ett ännu större utanförskap och ofta även en utsatthet och känsla av ensamhet. 

Du som individ som bryter mot normen är inte ensam. Men för att återigen bli starka så behöver vi organisera och alliera oss. Tillsammans kan vi förändra Sverige! 

I Sverige har vi en lång tradition av att skapa möjligheter och demokrati genom lagar och förordningar. »Land skall med lag byggas och icke av våldsverk« som det stod i Sveriges gamla landskapslagar. Idag uttrycks principen i regeringsformens första paragraf, tredje stycket som: »Den offentliga makten utövas under lagarna.« Jag anser att det är dags att FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning blir svensk implementerad lag. 

För att göra det behöver vi arbeta tillsammans. Vi behöver jobba individuellt, i föreningar och inom förbundet samt söka allianser och solidaritet utanför vårt eget förbund, i och utanför funktionshinderrörelsen. Där makten finns behöver vi finnas på plats för att kunna utbilda och påverka. Oavsett om det är lokalt, nationellt eller internationellt. Då kan vi förhoppningsvis återigen börja tala om Sverige som ett föregångsland. Vi har gjort det förut. Jag tror att det går att göra igen.

Text: Åsa Strahlemo
Valberedningens förslag till ny förbundsordförande för DHR

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se.
Åsikterna i texten är skribentens egna.

Läs mer: Två kandiderar till ordförandeposten i DHR

Text:

Kommentarer är avstängda.