porträtt av Catrine Lundell
Catrine Lundell är återkommande krönikör i Funktionshinderpolitik. (Foto: Per Kristiansen)

Att träna mår jag bra av. Det är som att ta en tablett antidepp, typ. Men faran i att som person inte passa in i måttangivelserna i träningsapparaterna kan vara lika med liv och död. Jag kan se löpsedlarna framför mig: »Radiomakare ihjälklämd.«, »Bänkade INTE 120 kg«, »1, 2 och nähä …« osv. 

Nåväl. Jag har alltid tyckt om att röra på mig. Så pass mycket att jag för en massa år sedan hade träningskort. Då när jag var yngre och mer ambitiös deltog jag i spinningklasserna, och detta fast jag inte nådde ner till pedalerna. Tänk er själva: 50 minuter spinning där du aldrig kan sätta dig ner på sadeln. 

Folk var imponerade, likaså jag. Vid ett flertal tillfällen avslutades passet med att det i de skorrande högtalarna till bakgrund av Maroon 5’s Moves like Jagger förkunnades »och sedan en applåd till tjejen som STOD upp HELA PASSET!«. Jag var stolt. Tog emot de glada tillropen med en mallighet som bara en tjugoåring kan uppbära. 

Men var går gränsen mellan ett bra pass och ren överansträngning? Är det värt att bli liggande hela dagen efter? Då tyckte jag det. Idag inte alls. Att bli äldre innebär förhoppningsvis att vi blir något klokare. Jag började lyssna på min kropp. Bytte spinningklasserna mot promenader. Skaffade mig en cykel i min höjd. Gav mig ut i parken. Sa upp träningskortet.

»Jag vet inte vad som är mest provocerande. Uppfattningen att man som funktionsnedsatt skulle ha oceaner av tid eller att ständigt behöva bli mästrad.«

För ett tag sedan valde jag att lägga om min träning. En stundande höftledsoperation gjorde det ännu mer akut att bli – (låt oss säga) så biffig som möjligt. Jag slog en signal till ett center med anpassade träningsapparater. Samtalet gick ungefär såhär:

– Hej! Jag skulle vilja komma och träna hos er. Jag är kortväxt och kan inte använda de vanliga gymapparaterna. Jag antar att ni har anpassad träningsutrustning?

– Ja det stämmer.

– Vad bra. Kan jag komma då? Hur går det till?

– Ja då går du först här i åtta veckor i vårt gym, tre gånger i veckan och träffar en av våra rehabinstruktörer.

– Men jag jobbar. Kan jag inte bara få en introduktion och sen använda gymmet på egen hand?«

– Nej. Man måste satsa.

– Jag satsar gärna men jag jobbar. Och vill få tillgång till ett anpassat gym. 

– Då måste du vara här i åtta veckor tre gånger i veckan tillsammans med vår instruktör. Sen kan du komma och gå som du vill. Vi stänger 16.30.

Jag vet inte vad som är mest provocerande. Uppfattningen att man som funktionsnedsatt skulle ha oceaner av tid eller att ständigt behöva bli mästrad.

Här hade det kunnat sluta med att jag gav upp. Men icke. Ni vet hur det är. Att vara funktionsnedsatt innebär sannerligen att vara sin egen lyckas smed. Så jag skapar mig ett hemmagym av hantlar. Efter många timmar framför datorn har jag tillslut även ett eget träningsprogram. 

Jag börjar träna. Och som jag gör det. Till och med Youtube rekommenderar mig videoklipp med titlar som What bodybuilders eat, 5 mistakes people make on arm day och Creating V-tapered Physique. Om några veckor får jag en fräsch höftledsprotes. Jag hoppas att läkarna förkunnar »En stor applåd till vår biffigaste höftledspatient någonsin«.

Läs fler krönikor av Catrine Lundell

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se.
Åsikter och analyser är skribentens egna.

Text:

Kommentarer är avstängda.