Portätt av Maria Chöler.
Maria Chöler är jurist, föreläsare och återkommande krönikör i Funktionshinderpolitik. (Foto: Albert Martinsson)

Maria Chöler: Jag älskar att skriva, men jag kan inte skriva.

Jag är inte teknikintresserad men jag var bland de första att använda datorn som ett skrivhjälpmedel i skolan. Jag gick på mellanstadiet och hade fått en alldeles egen laptop. Till skillnad från dagens datorer, som många gånger är betydlig mindre än en normalstor necessär, så var denna apparat stor och tung. Den salufördes som »bärbar« men det var knappast att jag orkade bära den fram och tillbaka mellan skolan och hemmet. 

Redan som barn ville jag skriva och allt som skedde omkring mig omvandlades till byggstenar i mina berättelser. Jag påverkades av familjens semesterresor, de långa skogspromenaderna på landet och de existentiella diskussionerna under helgfrukostarna. Jag försvann in i min fantasivärld och tänkte konstant på karaktärerna i mina sagor. Min hjärna arbetade dock snabbare än min hand och när jag skulle få mina tankar på pränt så orkade jag endast skriva några meningar åt gången, vilket innebar att jag blev oerhört begränsad. 

Jag älskar att skriva, men jag kan inte skriva. Jag skriver långsamt – mycket långsamt – och hur jag än anstränger mig så kan mina kråkfötter med lätthet förväxlas med en lågstadieelevs. Jag vill tro att min stavning är något bättre än ett barns men i övrigt skulle en av mina handskrivna texter försvinna i mängden bland de tappert nedtecknade skildringar som sitter uppsatta med häftmassa på fritidshemmens torkskåpsdörrar. För mig var det därför en otrolig upplevelse då jag för första gången fick möjlighet att skriva på datorn. Plötsligt tilldelades jag ytterligare ett sätt att kommunicera med omvärlden. Genom de svarta krumelurerna på den vita bakgrunden kunde jag göra mig förstådd. 

»Sådana situationer blir ofta arbetsamma. Jag håller krampaktigt om pennan och drar upp axlarna mot öronen«

Det är sällan jag tvingas skriva längre texter för hand men jag hamnar ofta i situationer där min namnteckning efterfrågas. Sådana situationer blir ofta arbetsamma. Jag håller krampaktigt om pennan och drar upp axlarna mot öronen. Pulsen ökar då jag trycker pennans spets mot underlaget i hopp om att få till en tydlig signatur. Det går långsamt och jag märker hur den som efterfrågat min underskrift blir alltmer otålig. Hur lång tid kan det ta att skriva sitt namn? Vet hon inte vad hon heter? 

Min namnteckning tas emot med blandad respons. De flesta säger ingenting utan nöjer sig med det faktum att det på pappret ser ut som om aktuella rättshandling vidtagits av en treåring. Det finns dock de som försöker lätta upp den besvärande stämning som uppstår i samband med att dokument ska skrivas under. 

Jag minns särskilt hur jag under en hel eftermiddag satt på ett mäklarkontor och signerade köpehandlingar i samband med ett bostadsköp. Processen tog tid och såväl mäklaren som säljaren skruvade olustigt på sig. Deras dagsplaner hade sedan länge grusats och de sysselsatte sig med kaffedrickande vid receptionsdisken. De hann ta många koppar. Jag skämdes när jag överlämnade de färdiga dokumenten. Min handskrift hade om möjligt blivit ännu sämre ju tröttare i armen jag blivit och mäklaren log stort när han såg resultatet. 

»Wow, vilken namnteckning!«, utbrast han. »Den är unik och helt omöjlig att förfalska.« 

Jag älskar att skriva och jag kan skriva, även för hand. Det går långsamt – mycket långsamt – men min namnteckning blir unik.

Text:

Kommentarer är avstängda.