Porträtt på Maria Johansson
Maria Johansson är projektledare och fritidspolitiker. (Foto: Albert Martinsson)

Maria Johansson: De senaste åren har jag allt oftare kommit att känna att staden inte är för mig. Det är en ny känsla.

Häromdagen fick jag min frihet tillbaka. Min frihet är i detta fall min bil. Efter min rullstol, utan vilken jag skulle vara helt strandsatt, står den för frihet, självständighet och oberoende. Visst kan jag ta mig till jobbet, uträtta ärenden eller träffa vänner med färdtjänst. Om jag har sällskap kan jag ta mig vissa sträckor med buss eller tunnelbana. När det är gångavstånd och barmark kan jag rulla.

Men – med bilen kan jag ge mig iväg på upptäcktsfärd, ta mig över kullersten och upp för branta backar, besöka också kuperade delar av staden, komma naturen nära, forcera grus och sand och lukta på havet. 

En del av min bilanpassning gick plötsligt sönder i januari och i tre veckor var jag utan bilen. Tre veckor är ju ingen tid alls. Och, oceaner av tid – när något händer och den frihet man är van vid plötsligt inte finns där det blir tydligt hur mycket den betyder, påverkar min vardag och mitt välmående.

»Det här är svårt att erkänna och svårt att berätta. Jag skäms.«

Jag försöker synliggöra och påminna om perspektivet av bilen som hjälpmedel i den pågående och välbehövliga debatten och samhällsförändringen mot ett minskat bilanvändande. Lyckligtvis säger ingen, inte ens den mest ivriga bilmotståndare, att det är vi som har bilen som hjälpmedel som är problemet. Och jag tror dem.

Jag tror ingen menar att försvåra och stänga av tillgången till framför allt staden för oss. Ändå märker jag hur det sakta men säkert har en tendens att bli så – trots att det inte är avsikten från något parti eller någon miljöaktivist.

De senaste åren har jag allt oftare kommit att känna att staden inte är för mig. Det är en ny känsla. Jag trivs både i stadsmiljö och natur, men staden har alltid varit lättare för mig att vara självständig i. Det håller på att ändras.

Det här är svårt att erkänna och svårt att berätta. Jag skäms. Skäms för att jag ju självklart också vill jobba för mindre biltrafik och de positiva effekter det skulle ha på klimatet. Skäms för att jag vill ta mitt ansvar. För att jag ens vågar yppa något som skulle kunna tolkas som att jag tror att jag ska ha större rätt att fortsätta förpesta tillvaron med bilkörande än någon annan. 

Samtidigt, det gör ont när frihet tas ifrån en och jag känner det allt oftare när områden som tidigare varit mina, lika mycket som andras inte längre är det. När hela innerstadsområden stängs av för biltrafik begränsas min tillgång, rörlighet och frihet. När dessutom parkeringsplatser, på de gator där man får köra, försvinner kan den extra sträckan, om den är brant eller går via allt för knöligt underlag, innebära ett hinder lika verkligt som en trappa eller ett stängsel, oavsett hur kort avståndet är. 

Vad kan vi då göra för att uppmärksamma riskerna att den moderna staden på ett väldigt omodernt sätt exkluderar och stänger ute? Hur kan vi höja våra röster för att framtidens stadsutformning inte ska landa långt från visionerna och åtagandena om tillgänglighet och universell utformning som förutsättning för hållbar utveckling?

Jag tror vi behöver vara många som påminner om konsekvenserna det kan få om stora förändringar genomförs utan att det i planeringen finns ett uttalat funktionshinderperspektiv. Frågan är hur gör vi det, utan att avfärdas som bakåtsträvande bilkramare?

Maria Johansson är projektledare och fritidspolitiker

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se.
Åsikter i texten är skribentens egna.

Text:

En kommentar på “Får jag plats i den bilfria staden?

  1. Detta är bara så bra skrivit. Det har precis varit mina tanker genom flera år och blir tyvärr mer och mer aktuell allt efter som jag blir “sämre” i betyget. Man känner inte att dom gående bestämmande person tänker på oss funktionsnedsatta medborgare. Tack
    Maria.

Kommentarer är avstängda.