Porträtt av Lars Lindberg
Lars Lindberg är funktionshinderpolitisk skribent och författare. Han skriver regelbundet i Funktionshinderpolitik.

Lars Lindberg: 20 år senare är det lätt att bli uppgiven av att läsa aktuella forskningsrapporter och utvärderingar.

Hösten 1999 var på många sätt speciell. För tjugo år sedan stod Millennieskiftet för dörren och knackade. Vi skulle gå in i ett nytt årtusende och ingen visste riktigt vad som väntade. Domedagsprofeterna hade haft julafton hela året.

Millenniumbuggen skulle ju slå till vid tolv­slaget. Transportsystem, banker, ja även kärnkraftverk, riskerade att slås ut till följd av att vi gick över till år 2000. Men vi överlevde och krisberedskapsgruppen på regeringskansliet fick äta sin nyårsmiddag i lugn ro.

Mitt eget fokus låg på annat. Vid denna tid jobbade jag på socialdepartementet med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. I handlingsplanen fanns bland annat skärpning av kraven på tillgänglighet, via PBL och ytterligare satsningar. Men de viktigaste delarna i handlingsplanen var annat. Först och främst ett tydligt politiskt mål om ett skifte i synen på personer med funktionsnedsättning.

»För att medborgarperspektivet skulle bli verklighet och att funktionshinderperspektivet skulle genomsyra alla samhällssektorer krävdes tydligt ansvar.«

Att handlingsplanen fick titeln Från patient till medborgare, var något som Lars Engqvist, som då var socialminister, starkt tryckte på. Att inte reducera frågor till vård och omsorg. Utan hans personliga engagemang hade handlingsplanen inte lyckats passera alla de minor som bara påträffas i regeringskansliet. Ett starkt rättighetsperspektiv var grunden i hans politiska samhällssyn.

Men för att medborgarperspektivet skulle bli verklighet och att funktionshinderperspektivet skulle genomsyra alla samhällssektorer krävdes tydligt ansvar från alla offentliga organ och inte minst att staten skulle vara ett föredöme.

20 år senare är det lätt att bli uppgiven av att läsa aktuella forskningsrapporter och utvärderingar:
»Målstyrning och uppföljning av kollektivtrafikens tillgänglighet på nationell nivå lämnar mycket övrigt att önska/…/Idag reduceras insatser till enskilda åtgärder för särskilda behov, istället för att betraktas som en kvalitetsfråga som tillför mervärden till kollektivtrafiken i sin helhet.« (Trafikanalys 2018)
»… när länsstyrelsen bad kommunerna och regionen att identifiera intervjupersoner pekade de flesta på tjänstepersoner och chefer på vård- och omsorgsförvaltningen.« (Kartläggning om funktionshinderpolitiken i Skåne 2018)
»LSS-reformen har glidit från intentioner om medborgarskap och egenmakt till att domineras av omsorg och vårdande insatser« (Von Granitz & Reine 2016)

Samtidigt har det övergripande strukturella arbetet för att förhindra funktionshinder blivit allt vagare. Det ses som flummigt och oklart, medan case to case-metodik ses som konkret och tydligt. En märklig inställning, då båda metoderna behövs, liksom klimatarbetet behöver såväl insatser på regeringsnivå som beteendeförändringar på individnivå.

Varför det har blivit så här är komplext och inte givet enkelt att förklara. Men jag tror att den danske forskaren Steen Bengtsson har en poäng i att funktionshinderpolitiken skiljer sig från övriga tvärsektoriella områden i fråga om historiken. Funktionshinderpolitiken har föregåtts av en politik som utgjorts av insatser och särlösningar.

För övriga tvärsektoriella områden har man inte den historiska ballasten som påverkar. Frestelsen att återfalla i gamla mönster är stor och kanske lugnar för stunden. Men på sikt förödande.

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se.
Åsikter och analyser är skribentens egna.

Text:

En kommentar på “Historien slår tillbaka

  1. Särlösningar är aldrig bra. Kan vara ett bra verktyg under en period. För att ge dessa frågor en högre status i samhället.Ser man på LSS förlitade sig alla folkvalda att lagen skulle lösa alla problem. Därför tror jag att det generella reformarbetet stannade av. Vi har många personer med funktionsnedsättning i Sverige som inte har tillträde till LSS.
    I nuläget har lagen urholkats och samtidigt finns det ingen politisk vilja till nya reformer eller visioner i sikte för personer med funktionsnedsättning.
    När Sverige gick i från ett humanistiskt tänk till ett kostnadsperspektiv fick det förödande konsekvenser. Mänskligt lidande finns det ingen prislapp på.

Kommentarer är avstängda.