Portätt av Maria Chöler.
Maria Chöler är jurist och föreläsare. (Foto: Albert Martinsson)

Maria Chöler: Varför måste jag bevisa mitt förstånd medan andras tas för givet?

Så var det dags! Under det vackra valvet i den stora hallen väntade framtidens jurister på att få skrida in i den magnifika universitetsaulan. Vår studietid var över och nu väntade arbetslivet. Efter diplomeringsceremonin skulle vi kunna titulera oss jurister.

Jag såg mig omkring. Universitetsaulan var fylld till brädden av familj och vänner som kommit för att delta i det högtidliga firandet. Jag skymtade min egen familj i bänkraderna. Mamma såg inte helt lugn ut, och hennes oro var befogad. Av alla de prövningar – tentamina, föredragningar, promemorior med mera – som juristprogrammet inneburit, så var denna en av de svåraste.

Jag bar en svart klänning och rödrutiga skor med klack. Mina klackar var visserligen minimala men jag kände mig ostadig och trappan som ledde upp till scenen, där vi i tur och ordning skulle motta våra diplom, kändes obeskrivligt lång. Tänk om jag skulle trilla! Tänk om mina muskler skulle låsa sig!

Det gick långsamt och jag såg säkerligen ut som Bambi på hal is när klev upp på scenen. Men jag klarade juristprogrammets sista prövning, klackarna till trots. Jag gick uppför trappan utan att trilla och i ett obeskrivligt lyckorus mottog jag mitt examensbevis. Sedan skulle jag ju ner igen … fast ner kommer man ju alltid! 

»För den som tvivlar på mina kognitiva förmågor tycks min profession nämligen fungera som ett bevis för att jag är »som alla andra«. «

Maria Chöler

Att avlägga en examen är stort för alla, men för min del innebar detta betydligt mer än möjligheten att få arbeta med de frågor jag finner mest intressanta. För den som tvivlar på mina kognitiva förmågor tycks min profession nämligen fungera som ett bevis för att jag är »som alla andra«. Plötsligt möts jag av en mer självklar acceptans. Jag blir en jämlike! 

Allmänhetens reaktioner inför mitt yrkesval får mig att fundera. Samtidigt som jag känner en enorm glädje över all den positivitet jag möts av då människor förstår att jag läst juridik så förfäras jag även över denna respons. Varför kan jag inte mötas med samma självklarhet förrän det framkommit att jag är jurist? Varför måste jag bevisa mitt förstånd medan andras tas för givet?

I den bästa av världar ska alla människor bemötas med ömsesidig respekt. Vi lever dock inte i den bästa av världar och många gånger har jag full förståelse för de som beskriver sin tillvaro i kritiska ordalag. Men ibland lyser den bästa av världar igenom.

Jag tänker bland annat på konferencieren som vid diplomeringsceremonin noterade min något vingliga rörelsemönster (inte för att detta är så svårt att lägga märke till, men ändå) och tog några betydelsefulla steg emot mig sedan jag ropats upp på scenen och var på väg fram mot podiet. Hon förstod att en trappa i vissa situationer kan utgöra en större utmaning än en juridisk tvist.

Jag tänker även på den kursare som på ett mycket diskret vis erbjöd mig sin arm då ceremonin var avklarad och vi skulle tåga ut ur aulan. Dessa handlingar är i sig inte svåra att utföra men de kräver att människor vill, vågar och kan se sin omgivning. 

»Många tycks förutsätta att en udda gångstil, ett hjälpmedel eller annan avvikelse per automatik innebär att man på avgörande sätt skiljer sig från det som anses normalt.«

Människor tycks känna ett obehag inför allt som sticker ut och mot bakgrund av detta är det knappast konstigt att en person som möter mig för första gången känner en viss osäkerhet. Många tycks förutsätta att en udda gångstil, ett hjälpmedel eller annan avvikelse per automatik innebär att man på avgörande sätt skiljer sig från det som anses normalt.

Genom att synas ute i samhället är min förhoppning dock att detta kommer förändras. En dag kanske mitt deltagande blir lika naturligt som andras. En dag kanske min existens är tillräcklig för att få vara med på lika villkor. En dag kanske jag inte behöver säga »Jurist? Javisst!«

Läs fler krönikor av Maria Chöler

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se.
Åsikter och analyser är skribentens egna.

Text:

4 kommentarer på “Jurist? Javisst!

  1. mycket bra skriven text och helt rätt också

    “Varför måste jag bevisa mitt förstånd medan andras tas för givet?”

    men vi lever i ett samhälle där taskig människosyn fel värderingar skadade normer fördomar vanföreställningar särbehandling brist på aktning empati hänsyn acceptans respekt förståelse råder och det är mer egocentrisk egoism arrogans nonchalans som råder

    att ha en funktionsnedsättning är en gudagåva som är guld som man kan dra fördel utav på ett sätt som ingen annan kan för att man tänker tolkar uppfattar annorlunda och vågar tänka utanför ramen

    Svara
  2. Så klokt , så välformulerat. Både roligt och intressant att läsa.All lycka till dig i ditt arbete!☀️💃👍

    Svara

Lämna en kommentar

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> 

obligatorisk