LSS-utredningen i fokus för assistansprotest

För tredje året i rad använder funktionshinderrörelsen FNs internationella dag för personer med funktionsnedsättning till att manifestera för LSS och den personliga assistansen.
På minst 14 orter runt om i landet genomförs demonstrationer för att protestera mot Försäkringskassans allt snävare tolkningar av regelverket  för personlig assistans, mot regeringens styrning.
I år har demonstranterna även en ny måltavla.I början av januari levererar LSS-utredningen sitt slutbetänkande. Tidigare under året har läckor avslöjat att utredningen jobbar med förslag som kan få långtgående konsekvenser för de som använder personlig assistans. Det handlar bland annat om att ersätta assistans för barn under 16 år med en annan insats och att införa en schablon på 15 timmar i veckan  för assistans för övriga behov.
Vid manifestationen på Norrmalmstorg i Stockholm återkom talare efter talare till hoten från den kommande utredningen. En av dem var Mika Ihanus, förbundsstyrelseledamot i DHR som i sitt tal lyfte fram vad minskade assistanstimmar skulle betyda i hans liv.
– Det skulle inte finnas tid att åka SL-buss långt bort och skriva poesi. Det skulle inte finns tid att ta upp min dotter till skolan. Eller sitta i styrelsen med en assistent som på nolltid kan förtydliga mina ord. Eller åka och träna två gånger i veckan.

Hans budskap till de några hundra personer som samlats på torget var att de läckta utredningsförslagen går stick i stäv med Sveriges åtagande att leva upp till de mänskliga rättigheterna.  
– Den nya utredningen vill sätta livet bakom lås, galler och bom. Förslaget skulle också genera en sämre hälsa och sämre inkomst, och man låter vården ta konsekvenserna eftersom vi kommer må allt sämre.
Nora Eklöv, generalsekreterare på förbundet Unga rörelsehindrade använde tog också avstamp i sin egen historia av att bli nekad assistans och därmed bli beroende av hjälp av familj, släkt och vänner.
– Jag har fått nog. Jag är trött på handläggare och beslutsfattare som tror att de vet bäst om oss som lever med funktionsnedsättningar, som tror att de vet mer om oss än vad vi själva gör. 
Liksom flera andra talare beskrev hon känslan av att inte få leva på samma villkor som andra.
–Jag är trött på att vi alltid ska tvingas leva på minimum när det kommer till livskvalitet och att det alltid ska tummas på oss, att våra behöva av spontanitet ifrågasätts. Vi tillåts komma nära de liv vi vill leva men vi får aldrig komma dit eftersom stöden vi behöver ses som en förmån eller lyx, sa Nora Eklöv.