När vanan styr funktionshinderpolitiken

Logiska argument att en lösning är bättre än en annan räcker inte alltid för förändring. För att ta ett exempel: Oavsett om vi skriver på våra datorer eller smarta telefoner så gör vi det på ett tangentbord som togs fram för manuella skrivmaskiner på 1800-talet. Qwerty är det system tangenterna är placerade efter för att skilja de mest frekventa bokstäverna från varandra så att typerna inte ska haka fast i varandra när man skriver snabbt. Trots att effektivare system har lanserats under årtiondena har Qwerty fått härska i orubbat bo.
Att förändra är inte enkelt. Stigberoende är ett vetenskapligt begrepp som försöker förklara varför det finns tröghet mot förändringar. Enkelt sammanfattat handlar det om att de beslut och vägval som görs tidigt påverkar för lång tid framöver. Förändringar görs inte i en handvändning. Vi avviker inte från stigen även om vi skulle komma fram snabbare om vi valde en annan väg.
Vanans makt är stor. Det är bara titta på oss själva. De flesta människor äter likadan frukost varje morgon trots att vi vet att vi borde äta nyttigare.
Jag tror att teorin om stigberoende är viktigt att ha med sig när vi försöker förstå varför vissa delar inom funktionshinderpolitiken tycks så svåra att förändra. Ett exempel är Samhall. Från början en mängd kommunalt drivna skyddade verkstäder för personer med funktionsnedsättning som 1980 slogs samman till ett statligt ägt företag. Idag med 20 000 anställda.
Under årens lopp har såväl forskare, funktionshinderrörelsen som flera utredningar kritiserat den i närmast monopolliknande ställning som Samhall idag har inom svensk arbetsmarknadspolitik och påtalat att det är det är ett omodernt sätt att arbeta på.
Senast skrev tidningen Dagens Arena om den nya Samhall-klassen där allt fler med svårigheter på arbetsmarknaden kodas att ha funktionsnedsättning för att kunna placeras på Samhall, medan de med verkliga och omfattande funktionsnedsättningar sorteras ut. FunkA-­utredningen föreslog att Samhall inte längre skulle få en klumpsumma av staten utan istället få konkurrens av fler aktörer, vilket utredningen fick brett stöd för. Ändå väljer regeringen i senaste budgetpropositionen att fortsätta som förut och till och med utöka satsningen på Samhall.
Vad krävs för att vi ska bryta upp och lämna stigen? För det första tror jag att vi behöver mer av framtidsdiskussion. Vad händer om vi fortsätter samma väg som nu? Är det ekonomiskt och mänskligt hållbart? Hur kommer morgondagens generationer att se på oss och våra vägval?
För det andra behöver vi spegla oss i andra länders vägval och system för att få perspektiv. På samma sätt som vi, när vi läser och hör om andra människors liv och och erfarenheter, själva blir medvetna om behovet av beteendeförändringar.
För det tredje behöver vi se vilka som gynnas av att nuvarande lösningar får fortsätta att gälla. Vem förlorar på förändring och vilka intressen är beroende av varandra? Så småningom kanske vi inser att beslutet att investera energi och resurser i idag kan ge desto mer tillbaka på sikt. Eller enkelt uttryckt: Vi behöver modet att förlora fotfästet en stund.