Porträtt av Lars Lindberg
Lars Lindberg är funktionshinderpolitisk skribent och författare. Han skriver regelbundet i Funktionshinderpolitik.

Lars Lindberg: All erfarenhet och forskning visar att två aktörer är centrala för att nå framgång med diskrimineringslagstiftning.

Jag visste att tidskriften Moderna Tider skulle skriva om min rapport Den amerikanska lösningen – vår framtida modell för handikappolitiken. Rapporten handlade om den amerikanska diskrimineringslagstiftningen The Americans With Disabilities Act (ADA). När tidskriften kom ut hösten 1997 blev jag ställd. I en lång artikel och på ledarplats sågades rapporten längs med fotknölarna och försågs med varningsflagg. 

Det man riktade in sig på var mina förslag om att Sverige borde lära av USA och införa diskrimineringslag. Artikelförfattaren var den amerikanske sociologen och statsvetaren Alan Wolfe som menade att diskrimineringslagstiftning skulle reserveras för de som utsatts för »verklig diskriminering«. Hit hörde inte personer med funktionsnedsättning. Istället menade han att »Vad handikappade behöver är hjälp, inte falska analogier med medborgerliga rättigheter.« 

Att det idag finns diskrimineringslagstiftning som omfattar personer med funktionsnedsättning är i sig inte kontroversiellt eller särskilt ifrågasatt längre. Åtminstone inte öppet. Men under större delen av 1990-talet var motståndet starkt att diskrimineringsförbudet skulle vidgats och även omfatta personer med funktionsnedsättning. 1990 hade USA infört diskrimineringslagen The Americans with Disabilities Act (ADA). 

Den var och är fortfarande den bredaste och kraftfullaste av de diskrimineringslagar som finns i världen. Mest uppmärksamhet väckte de tuffa tillgänglighetskrav som ställdes på restauranger, butiker och andra affärsverksamheter som vände sig till allmänheten. 

Själv blev jag oerhört nyfiken på vilka effekter lagen hade och tillbringade 1995 tre månader i USA för att intervjua och träffa de som utarbetat lagen och arbetade med genomdrivandet. Resultatet blev den rapport Moderna tider sågade. Men motståndet fanns även inom funktionshinder­rörelsen. Kritikerna menade att diskrimineringslagstiftning var en amerikansk modell som inte passade Sverige. Att EU 1997 beslutade om att införa diskriminering på grund av funktionsnedsättning i fördraget kom att förändra debatten. Den svenska funktionshinderrörelsen kom att påverkas av den internationella funktionshinder­rörelsen.

Året därpå beslutade Sverige om en diskrimineringslag inom arbetslivet. Motståndet stod nu mot att diskrimineringsskyddet skulle omfatta bristande tillgänglighet. Ett motstånd som bekant inte övervanns förrän 2015. Men den verkliga förändringen sker inte förrän lagstiftningen används. Här har vi fortfarande en hel del att lära av USA. 

All erfarenhet och forskning visar att två aktörer är centrala för att nå framgång med diskrimineringslagstiftning: aktiva myndigheter som övervakar lagstiftningen och en aktiv funktionshinderrörelse som driver rättsfall. Fortfarande är det få organisationer som engagerar sig i rättsfall (med DHR som lysande undantag) och de statliga myndigheterna släpar efter rejält. Diskrimineringsombudsmannen (DO) driver ytterst få fall och informationen om lagkraven är fortfarande bristfällig. Kritiken har varit hård från många ledande jurister som menar att DO idag inte använder sig av de möjligheter som finns utan snarare är en bromskloss. Till detta är kompetensen urholkad då den sakkompetens som tidigare fanns hos Handikappombudsmannen och övriga tematiska ombudsmän är nu borta. Det återspeglar sig i bristfälliga utredningar och information. Diskrimineringsombudsmannen behöver ses över och reformeras. 

Text:

Kommentarer är avstängda.