Portätt av Maria Chöler.
Maria Chöler är jurist, föreläsare och återkommande krönikör i Funktionshinderpolitik. (Foto: Albert Martinsson)

Maria Chöler: Varje morgon bjuder på en hinderbana av varierande längd och svårighetsgrad.

Måndag. Jag kliver på bussen och får en plats intill fönstret. Mina fingrar är genomkylda efter den regniga promenaden till busshållplatsen. Jag känner igen mina trötta medresenärer, men har aldrig talat med någon.

I sätet framför mig sitter den lilla pojken. Han sitter på sittdynans yttersta kant. Resterande plats upptas av hans stora ryggsäck. Pojken tuggar lojt på sin fingervante och klipper med ögonen. Han är alltid lika trött. Hans pappa talar tyst till honom, gör vad han kan för att hålla John Blund på avstånd, men trots detta så sover pojken efter andra hållplatsen. När de ska gå av vaknar han, drar efter andan och börjar gråta. Han vill inte gå av, han vill inte möta vardagen.

Två tonårsflickor gäspar ikapp bakom min rygg. De diskuterar förmiddagens matteprov och betygshetsen på gymnasieskolan. En av tjejerna plockar upp ett läppstift ur fickan och med fast hand färdigställer hon den sedvanliga förvandlingsprocess som annars sker i badrummet. 

»En man i självlysande overall stoppar mig och alla andra som är på väg mot kvarteret nere vid vattnet. Han viftar med en orange flagga och ber oss att vänta.«

Bussen gör en kraftig inbromsning och de personer som står i mittgången tar några ostadiga steg framåt. Flickan med läppstiftet suckar förargat då hon i speglingen från mobiltelefonens baksida upptäcker konsekvensen av den ryckiga körningen. Ett rött streck på hakan. En kvinna har tappat sin handske på golvet. Det är trångt och mannen framför henne tvingas ställa sig ännu närmre den lilla damen med käppen för att kvinnan ska kunna sätta sig ner på huk. I en av de bruna pölar som bildats efter resenärernas vinterkängor ligger handsken. Hon suckar, plockar upp den och stoppar ner den i sin handväska. 

Under hela bussresan har jag suttit och iakttagit min omgivning. Från mitt trygga säte har jag noterat måndagsmorgonens hinder, bök och stök. Snart är det dags för mig att lämna tryggheten och möta den första utmaningen i min vardag.

I min stad byggs det konstant. Det bankar, dånar, tjuter och piper. Lampor från traktorer, lyftkranar och svetslågor lyser upp i februarimörkret. En man i självlysande overall stoppar mig och alla andra som är på väg mot kvarteret nere vid vattnet. Han viftar med en orange flagga och ber oss att vänta. En lastbil passerar och två män kommer bärandes på ett kravallstaket. Vägen är tillfälligt avstängd och vi ombeds att gå runt bygget. 

Omvägen är betydligt längre än den som vi tidigare gått och människorna omkring mig ökar takten. Snart bestämmer sig den kostymklädda mannen framför mig för att avvika. Med en enastående vighet hoppar han jämfota över de avgränsande staketet. Han landar med lätthet på andra sidan, rättar till slipsknuten och genar över planen. Han kommer med största sannolikhet stiga in på kontoret precis klockan åtta. 

Själv så har jag inget annat val än att fortsätta på min omväg. Jag stegar över den provisoriska grusvägens vattenfyllda gropar och kryssar mellan frigolitblock, wellpapp, plast och annat material som är nödvändigt för att forma en ny stad. 

En regnig måndagsmorgon i februari för med sig hinder av alla möjliga slag. Det handlar om trötta barn som somnar på bussen, morgonsysslor som inte hunnits med eller blöta ytterkläder. För mig och många andra är det dock de fysiska hindren i den offentliga miljön som måste övervinnas. Varje morgon bjuder på en hinderbana av varierande längd och svårighetsgrad. 

Jag vill tro att vi bygger oss en bra framtid men fram till dess att mitt kvarter är klart så kan man ju undra vart vägen tog vägen.

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se.
Åsikter i texten är skribentens egna.

Läs fler krönikor av Maria Chöler

Text:

2 kommentarer på “Vart tog vägen vägen?

  1. Hej Maria!
    Du skriver så trevligt, medryckande och igenkännande ….. du kan verkligen konsten att uttrycka dig. Jag vill gärna läsa mer av dig!
    Varma hälsningar Ulrika Runstrand ☀️

  2. Hej Maria
    Så roligt att få en inblick i din vardag nu för tiden. Du skriver fantastiskt bra.
    Kram Monica P

Kommentarer är avstängda.