DEBATT Funktionshinderrörelsen måste rannsaka sig själv och fundera över vilka frågor som verkligen engagerar människor, skriver Tiemon Okojevoh.

Porträtt av Tiemon Okojevoh
Tiemon Okojevoh är förbundsstyrelseledamot och utbildningspolitisk talesperson Förbundet Unga Rörelsehindrade. (Foto: Linnea Bengtsson)

Det har gått ett år sedan metoo-rörelsen nådde sin kulmen och människor runt hela jordklotet började uppmärksamma sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor. Metoo har därefter blivit ett utmärkt exempel på hur man kan få stort genomslag, såväl medialt som i den allmänna opinionen, för frågor om mänskliga rättigheter, likabehandling och lika värde. Samma sak har HBTQ-rörelsen lyckats med när man varje sommar förgyller stråk i både Sverige och andra länder med Pride- och regnbågsfärgernas budskap.

Det finns så klart fortfarande mycket kvar att göra för både kvinnors och HBTQ-personers rättigheter. Men faktumet att både kvinnorörelsen och HBTQ-rörelsen har nått de så kallade »mainstream« är obestridligt. Med »mainstream« menas då personer eller aktörer som har stort inflytande över samhället och som också kan använda sitt inflytande för att påverka samhället i en viss riktning. Under Metoo anslöt till exempel ett flertal politiker, kända kulturprofiler och journalister till de olika uppropen. I sommarens Europride i Stockholm gick inte bara sju av riksdagens åtta partier i tåget; även några av världens största företag tillika landets största mediehus och en rad andra organisationer som får stort utrymme i samhällsdebatten, paraderade på gatorna.

Samma förmåga att locka brett intresse med sina frågor, har funktionshinderrörelsen inte lyckats med hittills. Frågan om LSS porlade upp i valdebatten men begränsades då till att bli mer av en vårdfråga beträffande svårt sjuka barn. Så har det också oftast blivit när vi i funktionshinderrörelsen har försökt nå rampljuset. Våra frågor förvandlas alldeles för lätt från att handla om lika värde och mänskliga rättigheter till att istället handla om ekonomiska resurser eller rätt vård. Detta medför också att vi dessvärre inte heller får »mainstream« med oss och att genomslagskraften samt möjligheten till verkligt genomslag därmed avklingar.

Därför tror jag att det också är djupt nödvändigt för alla organisationer inom rörelsen att påbörja ett arbete med att få den allmänna opinionen att långsiktigt och kontinuerligt börja engagera sig i våra frågor. Om man inte kan få folk utanför den innersta kärnan med sig kommer det bli väldigt svårt att få igenom nödvändiga funktionshinderpolitiska reformer.

Vi inom rörelsen behöver fundera på hur vår interna organisering fungerar, vilka frågor som vi driver och hur vi kommunicerar ut dem. Är det till exempel smart att driva frågan om LSS och tillgänglighet främst? Kan man kanske istället få genomslag för våra idéer genom nya grepp? Vilka frågor är det egentligen som engagerar människor? Hur kan vi knyta an till dessa frågor?

Dessa typer av frågeställningar efterlyser jag inom rörelsen. För jag är helt övertygad om att våra livsöden och berättelser har potential att nå minst lika mycket uppmärksamhet och genomslag som Metoo eller Pride har fått. Men jag tror att vår rörelse måste göra kraftiga eftergifter för nå dit. Vi måste bli mycket mer kontroversiella och innovativa i debatten. Vi måste börja prata mer om frågor som inte kan bortförklaras med ekonomiska kalkyler utan som istället handlar om integritet, strukturella utmaningar, samhällets värderingar och annat som man annars inte förknippar oss med.

För i grunden är Sverige ett mycket solidariskt land där människor har stor respekt för varandra. Att diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning är så pass utbredd på flera plan är således något som rimmar illa med vår gemensamma värdegrund. Att engagemanget emot funktionsdiskriminering då inte är särskilt stort utanför funktionshinderrörelsen beror på att vi inte lyckats utbilda och därigenom skapa kunskap bland allmänheten. Men jag är övertygad om att vi kan lyckas med det om vi bara rannsakar oss.

För det är först när det diskuteras funktionshinderpolitik på Möllevångens hippiebarer eller längs finanskvarteren på Östermalm som vi vet att vi våra frågor på allvar kan få genomslag. Och det är väl ändå det som är det huvudsakliga målet i slutändan?

Tiemon Okojevoh är utbildningspolitisk talesperson i Förbundet Unga Rörelsehindrade

 

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se. Åsikter och analyser står för skribenten.

Text:

Kommentarer är avstängda.