porträtt av Catrine Lundell
Catrine Lundell är återkommande krönikör Funktionshinderpolitik. (Foto: Per Kristiansen)

Catrine Lundell: Under detta år med pandemin i ryggen har jag köpt hem både den ena och andra attiraljen, tyvärr har de vid ankomst visat sig inte fullt så användbara som vid första anblick.

Häromdagen såg jag en bild som svischade förbi i mitt flöde. Det föreställde en katolsk biskop i full utstyrsel: Den toppiga Mitre-hatten, guldmantel, i höger hand håller han en spira och i vänster ett koppel som bärs av en grön drake. Under bilden går att läsa: »Me coming out of lockdown with all the stupid shit I ordered online«.

En träffande så kallad meme, en bild med en tillhörande snärtig mening som tillsammans (om stjärnorna står rätt) kan leverera underfundig humor.

Det kändes som den där memen handlade om mig. Under detta år med pandemin i ryggen har jag köpt hem både den ena och andra attiraljen, tyvärr har de vid ankomst visat sig inte fullt så användbara som vid första anblick.

Ta mitt första visir till exempel. Då jag bevisligen inte var ensam om önskan att införskaffa ett var det enda som fanns i lager ett skyddsglas som satt på en gul hjälm med tillhörande hörselkåpor. Alltså något som hade ett användningsområde i en valfri skog där en större mängd träd skulle avverkas.

När paketet anlände och jag förväntansfullt öppnade upp det blev jag besviken. Skogshjälmens visir hade någon slags mörk hinna över sig vilket resulterade i att sikten blev rejält dimmig. Här vill jag förtydliga att det inte är fråga om någon plastfilm som ska dras av, tro mig det har jag undersökt. Sikten ska tydligen vara undermålig.

»Då man inte har så mycket att se fram emot så kan ett paket på vift orsaka oproportionerligt stor irritation«

Detta gör det hela ytterst svårt att kommunicera med någon annan, i mitt fall min hemtjänst. Så de första hemtjänstmötena i pandemin utspelade sig på följande vis: Det plingar på min dörr, jag öppnar i min skogshjälm med hörselkåpor och dimmigt visir – hemtjänsten skrattar rätt ut (tråkigt men sant). Under det där dimmiga visiret hade jag samma min som prästen i memen – bister.

Bister var jag även när jag rev upp ett paket med ett innehåll som visade sig tillhöra någon annan. Då man inte har så mycket att se fram emot så kan ett paket på vift orsaka oproportionerligt stor irritation. Det har inte minst DNs Augustin Erba utförligt skrivit om i sin undersökande krönika »Därför får du inte ditt paket av Postnord – fast du är hemma och väntar«. Istället för min vinröda köksassistent med löfte om mjuka kakor och bakat bröd fick jag en äggkokare (Vad är det för fel på en vanlig kastrull?). Det blev en sömnlös natt.

Julen 2020 kändes det viktigare än någonsin att ha en gran, tända ljus och ro om sig själv. Aldrig har mitt intresse för julpynt varit så stort. Jag budade hem några polkakäppar att hänga på några väl utvalda grenar – i äkta Disneystil. Beskrivningen löd: »Polkakäppar 14 st Helt nya, aldrig använda. Tagsen kvar«. Väntan var svår, jag hade lagt in så mycket i de där polkakäpparna – de skulle bli pricken över i:et. När jag öppnade kuvertet visade sig käpparna vara två piprensare som tvinnats – klassiskt förskolepyssel.

Jag tror att jag får göra mig en egen meme: Jag iklädd gul skogshjälm med dålig sikt, utsmyckad med polkakäppar i piprensarform. »Me coming out of lockdown with all the stupid shit I ordered online«.

Text:

Kommentarer är avstängda.